Bye bye kaklet

Det börjar bli en vana nu. Att säga upp mig. Idag gjorde jag det igen. Jag hörde chefen i rummet bredvid, svalde, tog sats och stegade in i hans rum (iförd slamriga skor med klack, vilket INTE är en vana) och hasplade ur mig att jag hade tänkt att jag skulle sluta. Han tittade tomt på mig, jag fick lätt panik och började babbla forcerat om mitt nya jobb. Han fortsatte betrakta mig med en något slö blick så jag avrundade och sprang ut. Som den trevliga arbetskamrat jag är styltade jag därefter runt till mina kollegor på ekonomi med nyheten om min frivilliga uppsägning. Stylta är verkligen vad jag gjorde eftersom jag lånat Ulricas moccastövletter med en halvmeter höga klackar i någon form av träningssyfte (hon tyckte mina 3-centimetare var väl mesiga). Kan någon endaste människa på hela detta jordklot tycka att det är bekvämt? Nej! Kan någon endaste människa ta mig seriöst med eiffeltornshöga klackar? Nej! Blev min första blog på över halvår fantastisk, rolig och intressant? Not really. Jag återkommer med nya försök inom kort. Lovar :-).

Bored stiff

Nu är jag riktigt uttråkad. Vad göra? Blogga förstås!!!

Min musiksmak rutschar sakta utför. Letade precis upp "Untouchable" med Girls Aloud på Spotify. Girls Aloud är fem skitsnygga tjejer, som verkligen gör riktigt tråkig musik och har intetsägande entoniga röster. Men snygga är de och allra vackrast är Cheryl Cole. Hon är inte bara hela Englands lilla älskling just nu utan dessutom gift med Chelseas vänsterback Ashley Cole. Han inte bara lämnade Arsenal för Chelsea under osnygga former utan lär dessutom ha varit otrogen med 3 olika damer och på fyllan svurit och skrikit åt en polis (och fått böta). Pinsam kille och ganska pinsam tjej som tycker att "Untouchable" är lite trevlig att lyssna på...

Jag inte bara avskyr att packa (se förra bloggen). Jag mår nästan fysiskt illa av att städa (har precis farit runt med dammsugaren). En gång för många många år sedan var jag ansedd som ett riktigt ess på städning och jag tyckte nästan att det var ett schysst tidsfördriv. Det var mitt sätt av hävda mig i min familj tror jag. Någon annan var grym på matlagning (mor & bror), trädgård och blommor (mor), visste bäst (far), visste mycket (far, mor och bror). Jag kände mig väl lite underlägsen när det slog mig att ju ingen var duktig med skurborsten och dammsugaren. Äntligen hade jag hittat min nisch :-). Idag kan jag ganska mycket som de inte kan(???). Nu får någon annan städa.....

Packa

Jag hatar att packa. Jag upprepar, jag verkligen hatar att packa. Jag är expert på att få med mig ALLT. Jag kan trycka ner ett helt bohag i en väska. Jag är alltid förberedd på alla möjliga omständigheter och väder och har därför alltid den tyngsta och otympligaste väskan. Dags att börja en mening med något annat än jag nu kanske.... Reser någon med mig behöver han eller hon inte oroa sig över att ha glömt något för det finns med största sannolikhet i min väska (hårtork, strykjärn, tops osv). När jag åkte över i januari hade jag mer än 20 kilos övervikt. Den snälla tanten på SAS lät mig komma undan med 15 kilos straffavgift. I morgon flyger jag med det där otäcka bolaget Ryanair. De tillåter säkert inte ett gram över 15 kilo. Varför kan inte jag vara sådär skönt avslappnad som Marie var när hon hälsade på mig? Hon hade bara lite handbagage nonchalant hängande på axeln. Fatta!!

Halvtid

Highbury är verkligen ett trevligt område på alla sätt och vis alla dagar på året. Det finns dock några undantag. Idag var en sådan dag. Highburys stolthet Arsenal spelade nämligen första semi-finalen i Champions League mot mitt lag, Manchester United. Jag stod inför 3 alternativ: 1. Stanna hemma och följa matchen via radio. 2. Trava bort till en pub i Tottenham, som hatar Arsenal mer än något annat lag. 3. Gå till min vanliga pub och låtsas som ingenting. Jag valde alternativ 3. 19.45 satt jag på Bank of Friendship i en plaststol med en Guinness i handen. Bank of Friendship är på intet sätt en pub som lockar hardcore fans, men jag lovar att jag var den enda av besökarna vars hjärta klappade för the Red Devils. I takt med ökad fylla och att slutsignalen närmade sig blev stämningen mer hätsk. Man U satte en balja i 17:e minuten och var klart närmre att öka på ledningen än att släppa in ett mål. Jag blir också frustrerad när mitt lag förlorar men varför skrika din skelögde jävel (Giggs), Granny shagger (Rooney), lägg av med dina löjliga step-overs (Ronaldo), sluta filma (Ronaldo) och annat fånigt? Jag jublade inombords när segern var säkrad och gjorde mina glädjeskutt först när jag lämnat huvudgatan Blackstock Road och alla Arsenalfans på behörigt avstånd. Retur på Emirates nästa tisdag.

Väderberoende

Som de flesta vet som känner mig så är jag helt besatt av mitt utseende (eftersom jag inte har någon personlighet så måste jag jobba lite hårdare på det yttre :-). I utseendet ingår kropp, kläder, hy, smink mm, men jag är lite extra upptagen av mitt hår och min frisyr. Diverse mer eller mindre lyckade frisyrer och färger har passerat revy genom åren. Ett riktigt bottennapp var tidigt 1989 när jag var au-pair i Brighton. Av någon egendomlig anledning valde jag att klippa mig på landet, dvs i metropolen Hyltebruk. Före besöket hade jag en relativt kort råttfärgad frisyr. När jag åter igen steg ut på Hyltes pappersbruksstinkande gator hade jag kort, superkrulligt, rött hår. Visst är det märkligt. Dessutom var jag likblek och extremt spinkig. Det är en gåta att au-pairfamiljen släppte in mig... Jag trodde länge att jag hade rakt hår, men med åldern kom självfallet. Det komplicerade mina morgnar lite extra eftersom jag måste blåsa håret för att det inte ska skeva åt olika håll. Jag bor i ett land där det regnar lite mer än i andra länder och dessutom i en stad som är lite fuktigare och regnigare än det svenska genomsnittet. London är inte direkt känd för sitt torra och varma klimat det heller. När solen skiner beter sig mitt hår nästan som jag vill. När det regnar lever det sitt eget lilla liv. Se själva och ni förstår hur jobbigt jag har det....

Teresa & de 9 hunkarna (i trikåer)

Livet är underbart. Jag, som enda tjej, har precis tillbringat en hel helg med 9 vältränade, fräscha grabbar i ett hus mitt ute på landet. Visst låter det helt fantastiskt. De var där för att springa halvmara i Stratford. Jag var där för att umgås med min bror, som genast intog rollen som den överbeskyddande store-brodern. Försvann jag ur hans synfält ringde han genast på mobilen för att se till att ingen var elak mot mig eller försökte locka mig till dumheter. Som den snälla och timida lilla-syster jag är höll jag en låg profil ända fram till sista kvällen. Då var det nämligen dags för tävling, music quiz. Som den fruktansvärda tävlingsmänniska jag är satsade jag 150% och blev nedlåtande lycklig när jag vann och tårögt skitsur när jag förlorade (hur kunde jag säga Ultravox när det var Duran Duran....). Jag är en otäck människa.....

Idag hade jag en "riktig" sångletion. Jag fick sjunga en sång. Jippie! Heather verkar vara en jättesnäll (inte som Katarina förstås...) och trygg människa. Hon sa snälla saker och jag kände direkt att jag vill gå dit igen. I vanlig ordning var jag "hög" efteråt och världen var rosa och vänlig. Till alla där ute som letar kickar: SJUNG!!!!!!!

Mjau och Voff

Vaknade i morse av att någon promenerade på bröstkorgen och samtidigt vässade klorna på min vit- och rödrutiga pyjamas. Den är inte gjord av materialet pansar utan kisses sylvassa klor borrade även in sig i min ömtåliga hud. Sen puffade hon på mina händer med nosen för att jag skulle klia henne. Trots att jag var halvsovande och aningen sliten efter gårdagens bravader var det riktigt mysigt att bli uppvaktad så tidigt. Hon tröttnade snart, jag somnade om och vaknade istället med ett ryck av ännu en konstig mardröm i genren krig, blod och vapen....

Tre veckor efter den första inte helt lyckade sånglektionen var det idag dags för ett nytt försök. Min sångfröken Anna var lika uppåt och "tokig" som förra gången. Idag blev det färre gug, men desto fler woof och soo. Hon tyckte att det var de ljud jag lyckades bäst med. Hurra.... eller kanske inte. Inte heller denna gång sjöng jag. Jag kan inte riktigt klura ut om jag är bedrövligt usel på tekniken eller om det ska ta en livstid innan man behärskar den. Vad ska en liten flicka göra???? Jag vill ju egentligen bara SJUNGA!!!

London Bridge

Nu är det sent. Klockan är natten och jag har varit en duktig flicka. Jag anser ju mig själv vara ett socialt missfoster, men nu har jag tillbringat kvällen med 3 britter som jag inte känner. Jag vill inte påstå att jag var kvällens asgarv, men jag gick därifrån med hedern i behåll och förhoppningsvis lite vassare på engelska och lite starkare i själen. Yes!!!! Vi var på två hak vid London Bridge alldeles söder om floden. Jag rör på mig :-)

Gårdagens uppvisning mot Porto var inget att jubla över. Mina pojkar är trötta. De är slitna i kroppen och trötta i själen. Jag tror och hoppas att de mår bra av att de inte blir lika uppskrivna efter de 4 senaste mindre imponerande matcherna. Inte många verkar tro att de går vidare till semi i Champions League. Jag tror att de kan :-). Vilka trodde att Chelsea skulle spöa Liverpool med 3-1 på bortaplan? Hade jag inte så helhjärtat stöttat Man U så hade jag jublat över hur det svänger i Premier League just nu. Liverpools formtopp verkar redan vara över. Varför skulle inte då Man U's slamkryparform kunde vända?

Reflektioner en tisdagmorgon

Jag hör inte till kategorin hårig och luden. Jag har tunt (fint!!!!) hår och glesa, smala ögonbryn. Trots detta anser jag det nödvändigt att regelbundet plocka mina bryn på salong. På Holloway Road ligger det mindre fashionabla varuhuset James Selby. I ett hörne av parfymavdelningen står två slitna frisörstolar i brun läderimitation årgång 1970 (???). Där satt jag igår och blev torterad av en indisk kvinna med sytråd (istället för pincett). Hon försökte konversera mig trots sin undermåliga engelska och berättade att hon lämnat sina två barn i Indien, men påpekade också snabbt att de hade det bra med sina släktingar. Det var uppenbart att hon av fattigdom lämnat dem och jag skämdes när jag gnällde över att jag inte fick träffa mina syskonbarn. Vi pratar alltså om mina syskonbarn som bor två timmar med flyg från London, som jag träffade för en vecka sedan och som jag frivilligt lämnat för att "hitta mig själv" efter att ha sagt upp mig från ett välbetalt jobb i det rika landet Sverige.

Sladdar gör mig galen. Jag snubblar på dem, de fastnar alltid och de trasslar ihop sig. Eftersom jag tycker jag hör bättre, men framförallt minimerar risken för hjärnskador (eventuellt inbillat) så använder jag handsfree till min mobil. Den snurrar ihop sig till en liten boll efter fem sekunder i väskan och jag får alltid hålla mobilen 10 cm från ansiktet trots att det var precis det jag ville undvika med just handsfreen. Morr. Bluetooth är inget alternativ. Vem vet hur farligt det är??? När jag fortfarande bodde i Johanneberg orkade jag aldrig installera wireless utan jag bar omkring på min laptop med världens längsta sladd. Den fastnade i allt möjligt och jag hade tur som inte snubblade och slog huvudet i någon bordskant. Att dammsuga hade varit en baggis om inte sladden antingen varit för kort, fastnat i något eller vält ner något. Jag skulle kunna fortsätta i all oändlighet, men nu börjar även jag bli uttråkad av ämnet...

Red Devils & Gunners

Nu tror jag på mirakel. Manchester United var i brygga på hemmaplan. Aston Villa ledde med 2-1 när 9 minuter återstod av matchen. Då tofflar min favoritportugis in bollen och hoppet återvände. 4:e-domaren visar 5 minuters tilläggstid och en liten italiensk 17-åring presenterar sig genom att snurra bort villaförsvaret och kicka in kulan (ursäkta...) bakom målvakten. Jag var som vanligt på Bank of Friendship med en halva Guinness som sällskap. Hela puben kunde höra mitt jubel och se mina segergester. En kille bakom mig garvade och sa "that made the lady happy".

Fotboll handlar inte bara om att vinna. Igår var jag ännu en gång på Emirates med min nya fotbollskompis James. Vädret var helt underbart. Solen strålade och jag fick ha solglasögon som jag gillar så mycket. Min rädsla för kyla hade klätt mig i 4 lager. Jag var snart nere i 1,5. I väskan hade jag halsduk och vantar.... Denna gången satt vi på James vanliga platser, vilket är bland hardcore fansen. Visserligen såg jag bättre förra gången, men nu kom man närmre och upplevelsen blev faktiskt mäktigare. Jag njöt matchen igenom. Fräknarna på näsan frodades och Arsenal spelade propagandafotboll mot ett bedrövligt Manchester City. Det bästa var när jag fick skrika "Du är usel Danmark" när Bendtner brände ett superläge. "Vi" (som svensk alltså) gillar ju inte Danmark... Eventuellt skämdes James för mig, men det gör ingenting. Jag mådde ju bra!!!

Finkläder & Fulkläder

Varför försvinner solen så fort jag försöker sätta mig på altanen? Varför är inte livet perfekt och jag världens lyckligaste människa? Svåra frågor utan svar.....

Efter kräkincidenten i fredags tappade jag suget och lusten, men lyckades trots det släpa mig bort till tunnelbanan och hamnade på Knightsbridge. För de som har en tjock plånbok erbjuds Harvey Nichols och Harrods. Harvey Nichols är smalt, klaustrofobiskt och har dålig luft och lukt. Om det var det eller alla superdyra se men aldriga kunna köpa designerkläder som drev ut mig vet jag inte, men aj vad skönt att istället trava in på luftiga och fräscha HM alldeles intill. Nu kunde jag andas fritt och jag vågade dessutom ta i kläderna.... Jag fortsatte min resa och var snart utanför Victoria & Albert museum. Jag blir sömnig bara av att gå in i vestibulen på museum och orkade därför bara skumma en liten avdelning. Den fokuserade på mode genom åren. Ett årtionde kunde jag med lätthet skilja ut; 80-talet förstås. "Mitt" årtionde. Det härliga 80-talet då jag var tonåring och pubertal och modet katastrofalt. Efter denna ansträngning kurrade magen och eftersom Pret var knökfullt valde jag istället Eat, som är en ganska misslyckad kopia av Pret. Ingen smörgås tilltalade mina kräsna smaklökar och motvilligt valde jag därför mature cheddar cheese med Branston pickle (vad är det med britter och pickle egentligen???). Jag var inställd på att skrapa bort picklen, men istället njöt jag motvilligt av varje tugga och funderade på om jag skulle köpa med en burk hem. Har jag redan transformerats till britt? Vill jag ha steak and kidney pie och gå på dog racing i morgon? Hjälp!!!!

Kvällen tillbringade jag med 1,55 långa Annalisa (jag njuter varje gång jag kan se ner på någon :-)). Vi rullade runt i Stoke Newington och gnällde över hur synd det är om oss och hur missförstådda vi är. På vägen hem fick Annalisa en för henne förnedrande fyllehicka. Jag kunde skratta gott!! Lite trötta efter allt stoj fick vi den lysande idén att gena genom den inhägnade, låsta och becksvarta parken. Hade vi fått en tillsägelse, böter eller fängelse om vi blivit påkomna?

Kisse mjau

Jag är husvakt. Ännu en gång har jag tillgång till en riktig dusch och ett kök som som inte någon annan förpestar med snusk och otäcka dofter. Sängen är enorm. Trots det ligger jag och trycker vid kanten så att jag nästan trillar ner. Varför? Kanske för att ge rum åt lilla, söta, svarta katten Mildred. När jag kom i tisdags stod hon innanför dörren och jamade olyckligt och längtande. Jag kliade henne bakom öronen och pratade lite katt- (läs bäbis-) språk och hon verkade nöjd. I morse jamade hon ynkligt och jag fick den geniala idén att bjuda henne på mjölk. När jag hunnit igenom halva flingskålen hör jag ett bekant ljud under bordet. Ett ljud som som betyder att någon inte kan behålla maten. Stackars lilla, söta kissen tålde inte godiset jag gett henne. De följande 10 minuterna följde jag efter henne när hon kräktes upp mjölken på diverse olika platser i kök och hall. Jag är en USEL kattvakt. Konstigt nog spann hon mellan uppkastningarna så hon kunde ju inte må alltför ruttet. Min frukost smakade inte mums efter det. Mildred hoppade ut genom kattluckan för en stund sedan. Hon är nog på jagt efter en ny kattvakt...

Back in business

Jag blev lovad vår och värme när jag kom hem. Vad fick jag? Jag lämnade ett vårlikt, varmt och blommande London och möttes av ett kalt och iskallt Göteborg när jag klev av planet på Landvetter. Har vi svenskar missuppfattat vad som är vår? Räcker det att snödropparna blommar för att vi ska fyllas av själslig värme och vårkänslor? Förmodligen. Redan nästa dag hade jag klivit in i sverigekostymen och köpt ett par solgalsögon och njöt av solen och det vackra vädret. Samma natt straffades jag för min iver och fåfänga då snön vräkte ner. Jag var givetvis på stan och halkade mig fram till Vasaplatsen där jag skulle ta bussen hem till hotell Fotbollsgatan. Eftersom jag kände mig lite hungrig gick jag in till 7-11. Vad köper vanliga människor när de är hungriga? En macka, pizzaslice eller kanske en korv. Inte jag inte. Efter några glas vin verkade jag tycka att en chokladbrownie parat med en Pucko var bästa valet att stilla hungern med. Sötsliskigt? Gissa!

Min vecka i Sverige kan bara beskrivas som en sann succé. Jag lyckades träffa nästan alla som betyder något för mig och det var roligt och härligt non-stop. Tack alla fina vänner och familj för att ni välkomnade och tog hand om mig.

Ritualer

Då var morgonens ritualer överstökade och hoppsan, klockan är kvart i 12. Som varje morgon snoozade jag i en timma tills jag hörde gnisslet och smällen från järngrinden när min sydafrikanske flat-mate äntligen gick till jobbet. Då kastade jag mig upp och nerför trappan för att sätta på elementet i TV-rummet innan jag förberedde frukosten bestående av kaffe (Lavazza i pressbryggare) och flingor och frukt i yoghurt (varierar faktiskt yoghurten ibland...). Sen satte jag på mig ännu en tröja, mina fingerlösa vantar och element nummer två (kallare inne än ute...) och satte mig till rätta vid frukostbordet med gårdagens Observer (oftare en gratistidning som endast innehåller skandaler och skvaller om Kate Moss). Uppför trappan igen och på med mina mjukis-Nike (lite tjockare collegematerial med fickor som vissa nötter har på sig när de går på gatan som vanliga människor), vindjacka, mössa och I-pod och ut i solen och den bitande vinden. Varannan dag försöker jag gå en power-walk i Clissold park (jag "glömde" mina joggingskor i Sverige). Det börjar bli erbarmeligt långtråkigt, men piggas upp av diverse udda karaktärer som även de frekventerar parken. Dagens trumfkort var det svartklädda och piercade paret i 20-årsåldern som knäckte upp varsin Stella (fylleölet ni vet) klockan 10 på morgonen. Mer tragiskt än roligt givetvis. Annat man kan rynka på näsan åt är alla hundar och hundägare som springer alternativt bajsar framför fötterna på en. Häromdagen var där ett par som var extremt nöjda med sig själva och trodde de ägde hela parken. Hon var söt och hade keps, tofs och för kort tröja och han hade attityd. De stod mitt på gången, dvs i min promenadväg, och boxades mot mitsar. Nästa varv låg de över gången och gjorde sit-ups. Efter fyra varv är jag inte trött men utråkad och skuttar hemåt. Dags att träna min trötta axel med sopborte (skivstång), vattenflaskor (hantlar) och gummiband (gummiband) enligt ett program jag fått av min sjukgymnast mjukis-Anders. Oftast får Annalisa titta på när jag lyfter och drar eftersom hon på italienskt vis går upp runt 11 varje morgon... Dags att göra något vettigt :-)

Hade jag varit neutral hade jag tyckt att det var spännande och kul att det är nerv i Premier League igen efter Man U's katastrofala förlustmatch mot Fulham. Den visades inte på TV utan jag följde den via minut-för-minut rapport på internet samtidigt som jag drack en helt verdervärdig juice. Varför är alla så upphetsade över granatäpple? Kan det nyttiga verkligen kompensera att man blir illamående och deprimerad eftersom juicen smakar apa (dyr var den också)? Vi låg snart under med 1-0 efter att Paul Scholes blockerat en boll med händerna framför mål. Det innebar straff och rött kort. Det kändes kört och jag försökte pigga upp mig med svensk humor på youtube. Det gick inget vidare. Henrik Schyffert's dansmoves föll platt och matchen avrundades med ännu ett fulhammål, skadad Berbatov och utvisad Rooney. Vad händer med "mina" killar? Tack Tottenham för att ni läxade upp Chelsea, men shame on you Aston Villa som släppte in 5 bollar mot Liverpool. Men vi leder ligan fortfarande. Vi klarar det här!

Tralala

Då var det överstökat. Nu är första sånglektionen på engelska avklarad. Jag tog tunnelbanan till Euston station och letade mig ner på en gata bakom stationen. Lektionen började klockan 8 så det var mörkt och lite skumt ute. Vad är det med tågstationer och porr egentligen? Det första jag ser är en skylt med Table dancing och jag håller genast lite hårdare i väskan. Snart hittar jag kvällens mål Voxbox som från utsidan ser ut som en porrklubb med övertäckta fönster. Min sångpedagog heter Anna och är blond och jätteglad och inte en dag över 25. Det stog på hemsidan att de använder tekninken Speach Level Singing, men jag funderade inte så mycket över vad det skulle kunna innebära. Jag var där en timma och sjöng absolut ingenting. Jag krystade däremot fram en massa mystiska ljud såsom gag, gug, mam, prrr mm. Poängen är att man ska sjunga som man talar. Det var verkligen svårt, men rätt intressant. Jag tror jag går dit igen. Som tur är ska jag ha sånglektion hemma i Sverige om en vecka. Då ska jag väl få sjunga i alla fall...

Dansfot

I ett avsnitt av Sex and the City får Charlotte skor gratis om hon låter försäljaren prova skorna på henne eftersom det ger honom en kick... På Stoke Newington Church Street ligger en liten trevlig skoaffär. Försäljaren skänkte mig inga skor, men han blev väldigt personlig och frågade hur många barn jag skulle vilja, hur gammal jag är och sa att min fot var formad för dans. Haha. Säkert. Mina paddfötter.

Min ena flatmate har suttit inne hela dagen och förberett en intervju. Det stinker verkligen svett på hela bottenvåningen. Sen kom väl den andre hem och drog dels sönder snöret till lampan i badrummet, men dessutom sprejade han toan i säkert 5 minuter med vår äckliga air freshener med vaniljdoft. Usch och blä! Kan tilläggas att han inte köpt en toarulle sedan mitten av januari. Jag har nu en egen rulle som jag bär in och ut. Det handlar inte om pengar. Det är en principsak!!!!!!!!! Morr. Själv är jag perfekt.

Van Persie del II

Jag är alldeles salig. Jag har varit på riktig fotboll. Senaste matchen jag såg live var Blåvitt-Elfsborg 2007 när Blåvitt vann allsvenskan. IFK vann med 1-0. Detta gladde mig givetvis enormt mycket. Ännu roligare hade det varit om vi hade hunnit in på (nya) Ullevi innan IFK nätade... Vinsten värmde lite extra då jag var där med en Elfsborgare - Karin!!! Ullevi var fyllt till kanske en femtedel och stämningen var därefter. Emirates var inte fullsatt idag, men det gjorde inget. Atmosfären, stämningen och känslan var helt underbar. Jag och Arsenalsupportern James småsprang till arenan samtidigt som vi "värmde" med varsin Stella (som tydligen mest alkisar dricker för att det är så hög procenthalt...). Våra platser var högt upp på ena kortsidan. Det svindlade nästan för mig när jag tittade ner på planen och ut över arenan och alla fans och rödvita flaggor. Om det ändå vore Old Trafford tänkte jag och klappade på emblemet på min väl dolda Man United-tröja. Eftersom matchen gällde semi-finalplats i FA-cupen mot Chelsea kunde jag med gott samvete ivrigt heja fram Arsenal. Hull ledde oförtjänt med 1-0 i halvtid när James kutade iväg som en iller för att köpa varsin pint att drickas ur det charmiga materialet plast. Tack och lov vände Arsenal matchen i 2:a halvlek och vann med 2-1 (efter mål av van Persie och Gallas). Nu riskerar jag inte att anses som otursgumma och får förmodligen följa med på fler matcher. Jättegärna!

Förlåt alla kära läsare som hatar fotboll. Jag lovar dock musiktema inom en snar framtid eftersom jag ska ta min första sånglektion på engelsk mark nu på torsdag. Spännande (för mig i alla fall)!

Nangiala

Jag tror våren är här. Igår bytte jag duffeln mot min nyinköpta vårjacka/kappa från HM. Det kändes helt fanstastiskt (om man bortser från att jackan smet in mellan benen så fort jag tog ett steg framåt....). Jag styrde in i Clissold Park där alla såg sådär vårförlösta och glada ut. Undertecknad i sin svarta jacka och alla andra i T-shirt. Som vanligt ligger jag steget efter resten av världen (kanske med undantag för frusna 90-åriga tanter). En av mina absoluta favoritböcker som barn var Bröderna Lejonhjärta av Astrid Lindgren. Jag ärvde ett tummat ex av min bror och läste den på barns vis om och om igen. Att gå in i parken var lite som att besöka Körsbärsdalen. Min amatörmässigt tagna bild återger nog inte den känslan, men den är i vilket fall en trevlig kontrast mot växten som dog kölddöden. Snyft! Visst anar man hur fin den var innan den avled!!!!

Dagen efter fredagen den 13:e

Då var det söndag kväll och jag har fortfarande inte kommit över förlusten. Jag upptäckte i fredags kväll - när Åsa och jag satt på en trevlig krog - att det var fredagen den 13:e. Genast kändes livet lite jobbigare. Trots det avlöpte kvällen utan olyckliga incidenter, men det exploderade över mig dagen efter istället. Jag är ju inte vidskeplig alls, men jag hade gjort allt som jag brukar göra inför match. Jag tvingade mig själv att dricka Guinness trots att det var det sista jag ville ha kl 1 på dagen. Det som fattades var väl närvaron av mannen som inte tvättat sig på ett decennium. Kvällen tillbringade jag hemma hos Åsa, som bjudit hem sina vänner Carol och John och deras 2 barn. Jag var trött. De måste ha undrat var Åsa hittat mig någonstans. Jag var verkligen skittråkig och dessutom åkte gylfen ner på mina väldigt tajta Acne - hela tiden. Tur att det var fin-fint väder och uppåt 20 grader idag. Godnatt!

Avklädd

Jag vet att jag tar det här med fotbollen alldeles för allvarligt. Det är bara ett spel och bla bla. Att förlora mot ärkefienden Liverpool med 4-1 på hemmaplan är ren förnedring. Att sitta på puben och höra alla Arsenalfans jubla över alla misstag vi gjorde och Vidas röda kort var brutalt jobbigt. Jag gick därifrån med svansen mellan benen och har inte hämtat mig än. Arsenal vann med 4-0 och i morgon kommer säkert både Chelsea och Villa vinna. Skit! Nä, nu skakar vi av oss detta, lär oss av misstagen och vinner resterande matcher. Vi leder ju faktiskt fortfarande ligan med 4 poäng :-).

Manchester

Nu har jag suttit på Cristiano Ronaldos (se bild och notera den feta luggen fastklistrad mot pannan) och Dimitar Berbatovs platser i omklädningsrummet. Hurrra!!!! Enligt tourguiden så har alla spelarna sina fasta platser för de är sjukt vidskepliga. Därför är det ju ingen tvekan om att jag verkligen suttit på en plats där Cristiano svettats. Härligt!!!! Jag är så barnsligt nöjd med mitt besök i Manchester i allmänhet och Old Trafford i synnerhet. Göteborge som jag är kändes det skönt naturligt att ta spårvagnen ut till arenan som ligger i en blåsig och ganska sunkig stadsdel strax utanför centrum. Arenan kändes mäktig (se bilder och notera kepsfarbrorn som stirrar på puckot som tar bild på sig själv) och jag kände mig liten. När vi var i players lounge där spelarna umgås med sina familjer och softar före match (i detta rum som David och Victoria Beckham fann varandra) ifrågasatte jag varför Henrik Larsson inte var med på tavlan över alla spelares landskamper (han spelade inga under sin Unitedtid). Efter det var jag och tourguiden bästisar och jag var hans "Swedish friend". "Who is your favourite player?" frågade han när vi blev visade avbytarbänken. Jag hann inte kontrollera tungan utan hasplade ur mig "Ronaldo and Berbatov 'cause they're cute". Han bortsåg från den patetiska kommentaren och visade mig istället till den plats där Ronaldo brukar sitta (vilket ju är väldigt sällan). De har fantastiskt bekväma stolar. Speciellt om man jämför med Arsène Wengers egendesignade på Emirates. Efter avslutad tour och några få (!!!!) inköp i deras megastore var jag helt slut. Jag dödade resten av tiden inne i centrum. Väl tillbaka i Highbury var jag faktiskt lite orolig att någon skulle misstycka att jag bar på en jättestor påse med Uniteds emblem på, men jag klarade mig hem utan att bli nersparkad.

No more José

Så var åttondelsfinalerna i Champions League avklarade. Jag har i vanlig ordning mått lite illa hela dagen av nervositet. Kvart i 8 satt jag parkerad på en pall på Bank of Friendship. Puben är uppdelad på mitten med baren som avdelare. På ena sidan visades Arsenal-Roma. Där var knökat med folk. På min och Man Utd's sida var det luftigare. Vidskeplig som jag är beställde jag en halv Guinness. Scannade snabbt puben och insåg snart att enda lediga plats var bredvid "Stinky" om jag ville sitta nära TV'n. Intalade mig själv att han nog också ger tur och slog mig ner i stankmolnet. Eftersom vi tryckte till José Mourinhos och Zlatans gäng med 2 sköna mål av Vidic och Ronaldo så kommer jag fortsätta dricka halva Guinness och tvingas sitta bredvid Mr Ofräsch. Det är det värt, lätt... Jag firade vinsten med att gå till puben snett över gatan - the Woodbine - med Åsa. Om några timmar hoppar jag på tåget till Manchester.

Dr. Alban & van Persie

Nu har jag gäspat mig igenom Parfymen. En kille utan egen doft med ett luktsinne utöver det normala tillverkar en parfym av vackra kvinnor han dödat. När han skall avrättas för morden sprider han doften, alla åskådare på det överfyllda torget blir som tokiga, skriker att han är oskyldig och sen utbryter värsta sexorgien. Han dras liksom av en osynlig hand tillbaka till det stinkande fisktorget där han en gång föddes i 1700-talets Paris och häller parfymen i håret. Alla de fattiga fiskmånglarna kastar sig över honom och äter upp honom. Wow! Det är finkultur det....

Innan matchen mellan Arsenal och Burnley var slut igår fick jag för mig att Holloway Road var bästa stället att handla på. Snabbaste vägen dit är att gena över Emirates Stadium. Intelligent val 10 minuter före full tid. Genväg blev senväg. Jag och alla Arsenalfans blev tillfälligt stoppade av polisen precis vid Holloway Road. Deras hjälmar eller hattar eller vad de nu skall föreställa ser verkligen för roliga ut. Hur tror de att allmänheten skall fyllas av respekt för någon i clownmössa??? På vägen tillbaka hamnade jag i ännu en folksamling. Det visade sig vara en skara fans som väntade på att spelarna skulle köra ut ur parkeringshuset under arenan (Arsenaltouren avslutades i parkeringhuset...). Jag blev lite nyfiken och ställde mig också och glodde in i det mörka hålet. Robin van Persie kom snart utglidande i en Mercedes (om jag minns rätt). I mitt tycke ser han både otrevlig och dryg ut, men han stannade och vevade ner rutan när några galningar skrek I love you van Persie och tryckte upp en stor skylt med samma text mot bilen. Jag har alltid varit lite pinsamt kändiskåt så jag var rätt nöjd. En kompis och jag kändistävlade på 90-talet. Ett av mina "vackrare" minnen är från krogen som då hette Noon och Dr Alban (Hello Africa, tell me how you doing - vilken hitlåt!!!). Ivrigt kastade jag mig över honom och frågade om han tillhörde stammen någonting som jag glömt namnet på (jag hade precis delat studentkorridor med en Nigerian som tillhörde den stammen). Jag tyckte själv att jag framstod som smart och påläst och inte alls kändissugen. Han svarade nej och sa namnet på en annan stam för att sen ointresserat vända sig åt ett annat håll. Min kompis var mäkta avis. Det var hela poängen :-). Varsågoda, ännu en fantasisk historia från mitt spännande och händelserika liv....

Räven & växten

Vaknade med ett ryck av att Mildred slog på kattluckan och sen hoppade upp i sängen och landade på mig. Yrvaket snubblade jag upp för att kontrollera att luckan verkligen var låst. Allt verkade dock vara ok och jag la mig igen. Snart hördes ett väldigt oväsen från altanen, vilket följdes av ett fasansfullt skrik, som verkligen gick genom märg och ben (som det heter). Det slutade först när jag travade ut i köket ännu en gång. Det var räven som var på besök. Den (eller en kompis) har visat sig på gatan och i trädgården några ggr så jag förstod på stört vad det var, men aj vad obehagligt det var. Jag kröp ner under täcket igen, men kan inte påstå att jag sov särskilt gott resten av natten. I somras, på landet, vaknade jag när ett rådjur luftade lungorna. Det låter som när en människa grillas på glödande kol. Rävens skrik låter faktiskt ännu otäckare (typ att dra ut naglarna kan jag tänka mig är snäppet vidrigare).

Mitt lilla rum på Highbury Quadrant (lite problem med prepositionen där…) behövde en växt för att bli lite gladare, trevligare och få lite mer liv. Jag förstod inte varför det var så svårt att hitta en växt, men insåg snart att engelsmän inte verkar pryda sina hem med växter och blommor i samma utsträckning som vi. Nu vet jag varför. De dör i deras snålt uppvärmda hem. Jag var ”hemma” igår för att hämta ett ombyte kläder. Mitt rum har stått kallt sedan i onsdags. Min lilla söta, gröna växt har dött, har dött kölddöden. Snyft!!!

Frisyr & Längd (igen)

När jag publicerade (hihi, vilket pretentiöst ordval) min snyggelva nämnde jag att jag även klurat på en fulelva. En av de eventuella kandidaterna var en liten argentinare i Man Utd. Han är fortfarande inte modellsnygg, men hans nya kortare frisyr har verkligen förvandlat hans utseende till det bättre. Att frisyren påverkar utseendet är ju knappast en revolutionerande nyhet, men jag får i alla fall stöd för att alla timmar jag oroar mig och fixar med mitt hår är väl spenderad tid…. United krossade Fulham igår med 4-0 (kvartsfinal i FA-cupen). Fulham är i mitt tycke ett någorlunda sympatiskt lag. De har hittills haft den goda smaken att förlora säsongens alla matcher mot Man U och deras hemmaarena Craven Cottage ser hemtrevlig ut och har ett gulligt namn. Dessutom tränas de av Roy Hodgson, som har ett förflutet i tre allsvenska klubbar. Ingen av de är visserligen Blåvitt, men han ger ett schysst och ödmjukt intryck. Jag får nog förresten revidera den uppfattningen. Ett av lagen var ju faktiskt Malmö FF. Huuuuu!!!! Gårdagens målgörare är alla små killar (Tevez, Rooney, Park). Det är så härligt att vi som inte når upp till översta hyllan kan lyckas här i livet :-). I början av 90-talet bildade två kompisar - Lotta & Camilla - och jag föreningen De Glada Dvärgarnas Förening (DGDF) (förlåt alla dvärgar). Lotta och Camilla var till och med snäppet kortare än jag!!!! Vi umgås tyvärr inte längre (vilket är tråkigt av flera skäl) och nu är jag den korta i alla sammanhang förutom när barn är inblandade. Det är ju bara en tidsfråga…..

Mildred & Jag

Vad trevligt det är när ens vänner vill hälsa på mig här i London. Per gled in med Ryanair i onsdags och lämnade ön igår. Han tog med sig svensk vinterkyla, men verkar som tur är ha tagit med sig den tillbaka till mitt moderland. Eftersom jag är husvakt åt Åsa och kattvakt åt Mildred kunde vi bo i en härlig och rymlig lägenhet. Mildred är en jättesöt liten svart kisse, som håller mig sällskap nu när Per åkt och Åsa tillfälligt lämnat stan. Mildred är inte som alla andra katter. Hon vägrar nämligen dricka vatten ur en skål på golvet utan vill helst dricka vattnet rinnande från badkarskranen. Här finns ett fräscht och varmt badrum med ett inbjudande badkar och en dusch med himmelskt tryck. Britter är besatta av badkar och jag kan förstå varför om man bara tvättar sig en gång i veckan (tar ju ett tag att lösa upp smutsen) och man är inkapabla att tillverka duschar av svensk standard. Jag slängde ut Mildred och fyllde karet med hett vatten uppblandat med Hollys godisdoftande bubblor och bara njöt. Teresa och pensionärerna använder duschmössa. Eftersom jag är lite kortare än genomsnittet halkade jag ner i karet och fyllde halva duschmössan. Att håret blev blött störde mig inte lika mycket som att det gjorde mig uppmärksam på hur fånig jag måste se ut i duschmössa. Jaja. Ännu en gång visar det sig att livet är lite enklare och roligare för de som inte är knattekorta. Om jag vore 1,60 eller mer hade jag haft chansen att bära fanan när Manchester United möter Inter på Old Trafford på onsdag. Nu hindrade det inte mig att anmäla mig till tävlingen (jag är ju faktiskt 1,585…..) och jag har redan förberett vad jag ska göra/säga/se ut när jag träffar Ronaldo, Berba, Zlatan och de andra grabbarna. Skulle jag mot förmodan (!!!!) inte få äran att leda ut Man Utd på Old Trafford så kan jag i alla fall se fram emot en Old Trafford tour på torsdag. Japp, nu ska det bli av. Nu åker jag till Manchester. 4,5 timmar på tåget (tur och retur) bara för att få komma lite närmre de röda djävlarna :-).

Blommor och fisk

Titta vilka fina blommor jag hittade i Regent's Park. Av någon anledning är alla turister besatta av Hyde Park, men Regent's Park är nog så trevlig. Jag började högst upp på Primrose Hill (som är en mysig & lyxig stadsdel, men dessutom en park eller kulle) där man har riktigt fin utsikt över London och vandrade sedan neråt genom Regent's park och landade till slut på Oxford Street. Jag lyckades ta mig därifrån utan att shoppa någonting. Heja mig!

Det är lördag idag och jag är hemma och vilar mina trötta ben (efter promenaden) och min trötta hjärna (efter två dagars kalasande). I torsdags var Åsa och jag på matlagningskurs. Fisk. Jättekonstigt att JAG går en matlagningskurs, men det var riktigt roligt. Vår insats var att hacka lite grejs och mojs, lyssna, äta och dricka vin. Man fick ta med eget vin. Det hade inte vi gjort, utan vi snyltade på min bordsgrannes. Vi fick nog faktikst det mesta av vinet... För att kunna smälta allt vi lärt oss om Seabass, Halibut, Brill och Chorizomos gick vi till närmsta pub och avrundade kvällen på ett sådant där jobbigt ställe med brutalt hög musik och folk som dansar lite sådär spontant (!!) trots att det inte finns något dansgolv. När jag kom hem hade Annalisa lagat fisk.... Yuck! Igår fick jag lamm och annat gott hos restaurang Åsa :-).

Emirates Stadium

Nu var det gjort. Nu har jag spenderat 2 timmar på fiendemark. Touren började kl 3. Jag bor verkligen inte långt från Emirates, men fick trots det springa för att hinna. Fick för mig att det var meningen att jag inte skulle hinna, att mitt Unitedhjärta på något sätt såg till att jag inte skulle genomföra det. Jag hade till och med planer på att ta på min Ronaldotröja för att det skulle kännas mindre blasfemiskt. Det var riktigt roligt. Bilden är från Director's Box där alla hot-shots knutna till klubben och gästande lag sitter (och Capello när han är där). Sätena var fantastiskt bekväma. Först kom man in i ett restaurangliknande rum som sen ledde ut till arenan. Vi var även i hemmalagets omklädningsrum. Jag gnuggade mig mot Fabregas plats, men de flyttar runt lite så det kan lika gärna ha varit Bendtner eller Gallas som jag inte alls gillar. Efter det travade vi ut till arenan via spelargången. Där har Manchester United också gått......... Jag provsatt den plats där Wenger alltid sitter (faktum). Om man ville kunde man besöka museet. Det som gjorde mig glad var att Fredrik Ljungberg får stort utrymme. Jag har en känsla av att vi hemma i Sverige inte riktigt förstått hur stor han var i Arsenal.

Det var 1:a omgången av åttondelen i Champions League igår. Vi spelade alltså på San Siro mot Mourinhos mannar och borde ha vunnit då vi var det klart bättre laget. Någon skrev: Ibrahimovich upprädde som en stjärnspelare, Ronaldo spelade som en. Jag såg matchen hemma hos Åsa. Jag skäms. Medan jag satt klistrad vid TV'n lagade Åsa mumsig mat. Jag kastade i mig maten utan att säga flaska för att kunna lyssna på radion som Alan snällt nog satt på. Tog snart mitt vinglas och försvann in till TV'n och soffan. Först när matchen var slut sa jag tack för maten. Vilken tjej va!!!!

Fängelse

Det är synd om mig. Jag har varit lite sjuk och klen sedan i söndags. I morse vaknade jag och gick upp halv 11 (jag hade som vanligt vaknat till när min sydafrikanske flatmate gick upp...). Hallå! Jag är ju bonddotter. Min inbyggda klocka brukar driva upp mig absolut inte senare än 9. Alltså måste jag vara lite sjuk... Så här ser vår ytterdörr ut. Engelska dörrar verkar vara gjorda av papp och låsen kan man öppna genom att blåsa på dem. Som synes har vi galler på vår dörr. Det kan ge intrycket att vi bor i Londons värsta slumkvarter, men jag har vant mig och det känns faktiskt riktigt tryggt... Den andra bilden är huset från gatan. Vi har de två översta våningarna. Mitt rum vetter åt baksidan. Under oss bor en galning som väckte Annalisa i söndags genom att banka tokmycket på vår dörr (jag hörde ingenting, måste varit för att jag var så sjuk!!). Han skrek och gormade att hon inte skulle spotta ner i hans trädgård, vilket hon givetvis inte gjort. Det var tydligen riktigt otäckt för hon var uppenbart tagen. Tur att det inte var jag. Jag hade förmodligen börjat gråta.

Traitor

Jag är en förrädare. Jag har bokat en guidad tur i Emirates Stadium, Arsenals hemmaarena. Jag ska in i fiendeland, gå i spelartunneln, kika i omklädningsrummet, insupa Arsenalatmosfären... Kommer jag bli straffad? Förlorar vi mot Blackburn på lördag nu eller mot Zlatan och hans polare på tisdag? Förhoppningsvis kommer jag göra samma sak på Old Trafford inom en snar framtid. Min plan är att åka till Manchester över dagen, åka till OT, titta i museet, gå en guidad tur, slösa mina fattiga slantar på onödiga prylar och åka hem igen. Härligt!!! Nu kom Annalisa hem. Hon hade varit på en filosofidebatt!!! Varför vill inte jag göra sådant istället? Hon är så duktig och hon lagar en massa mat hela tiden som ser väldigt avancerad ut (och luktar väldigt mycket...). Jag kokar pasta och slänger i lite färdig pastasås på burk och några grönsaker typ jämt (skönt luktfri dock). Hon lyssnar gärna på klassiskt, opera och underlig kinesisk musik (hon har bott i Kina i 4 år). Från mitt rum strömmar ljudet av pop. Allt från Frida Hyvönen till Britney Spears. Hon dricker örtteer och jag dricker kaffe med jättemycket mjölk. Behöver jag nämna att hon inte är det minsta road av sport.

En varning till alla som ska besöka London: Titta INTE rakt fram utan håll ögonen fokuserade på trottoaren. Att plocka upp sin vovves bajs är tydlingen inget man gör här och engelsmännen gillar sina hundar. De är ÖVERALLT. Idag när jag lyfte blicken för en sekund var det väldigt nära att jag satte foten i en spya. Den måste ha haft en dragning på mig för jag trampade nästan i den även på vägen tillbaka. Yummie!!!

On line

Jag har ÄNTLIGEN internet hemma. Hur underbart som helst. I fredags skulle det komma någon från leverantören Virgin melllan 13-18 och installera vårt bredband. Halv 8 kom han. Jag blir inte förvånad tyvärr utan bara trött. Prick klockan 1 satt Annalisa och jag parkerade i TV-rummet, förväntansfulla och ivriga. Det byttes efter några timmar mot träsmak i rumpan, frustande och irritation. Ringde de och förklarade varför de aldrig dök upp? Icke. Klockan 6 ringde jag. Jodå, de skulle komma, det hade bara blivit lite försenat. Absolut inte mer än 30 minuter. Sure! Men det är glömt, nu kan jag äntligen surfa på fotboll (Man U) igen och livet kan återgå till det normala...

Efter snö kommer….spöregn Onsdag 2009-02-11

Jag börjar bli en gnällig kärring. Eller jag kanske ska säga en gnälligare kärring. Snön försvann till slut och det tackar vi för, men den följdes av VÄRSTA regnet. I måndags spöregnade det absolut hela dagen. Eftersom jag inte tränar något alls så känns det extra viktigt att gå varje dag och gärna långt och i rask takt. Jag försökte verkligen i måndags, men det var helt vedervärdigt. Varför tog jag inte med mig mina fina, röda gummistövlar? Mina gröna galonbyxor skulle sitta rätt fint de med. Suck! Jag har förstört x antal strumpor och mina skor blir sig aldrig lika igen.

Det läcker ur vår kallvattenkran i köket. Vattnet sprutar rakt åt sidan och dessutom droppar det ner i skåpet under farligt nära en kabel och en låda med en blixt på, dvs varning elektricitet. Häromdagen när Annalisa kom hem var golvet täckt med vatten. Efter mycket om och men kom en rörmokare hit. Han kunde av någon anledning inte stänga av vattnet utan behövde en makapär som skulle kosta extra och då börjar ju vår landlady att tveka. Helt otroligt. Inte nog med att det gör mitt och mina flat-mates liv ännu lite obekvämare, men dessutom så förstörs ju lägenheten. Rörmokaren, som var från Albanien, frågade om jag var fransyska. Hallå!!!! Ser jag så osvensk ut? Varför just fransk? Det är inte första gången någon frågar om jag är därifrån. Alla som känner mig vet ju vad jag tycker om fransmän….

I söndags var jag på Bank of Friendship och såg West Ham-Utd. Ryan Giggs (som jag alltid haft ett gott öga till) gjorde snyggaste soloprestationen och bredade in bollen i mål. Det räckte för seger. Puben var full med Arsenalsupportrar eftersom de precis spelat 0-0 mot Spurs. Det satt en överförfriskad kvinna bakom mig. Jag höll en låg profil. Det kändes som att det fanns risk för tjöt, bråk och cat-fight om jag visade mina sympatier. Min stumme kompis vinkade och log åt mig när jag gick. Glad i hågen mötte jag upp Åsa och Alan. Vi skulle till en Gordon Ramsay restaurang i Camden. Maten var riktigt mumsig och lokalen var lyxig. Vi avrundade på en brasiliansk bar och drack drink. En fantastiskt bra avslutning på veckan.

En säljares våta dröm Fredag 2009-02-06

Tog en tur till Selfridges igår. Jag hade en plan innan jag åkte att jag skulle köpa tandtråd, huvudvärkstabletter, rakblad och inget mer. Dessa inköp var avklarade redan innan jag gick in. Som i alla varuhus så landar man direkt bland parfymer, smink och uppiffade flickor. Det tog 2 minuter innan jag blev stoppad av en uppspacklad tjej från Yves Saint Laurent som undrade om jag hade tid för konsultation. Det är här jag ska säga nej tyvärr, men om det är något jag har så är det tid så jag sa ja. Hon trycker upp mig på en pall och samtidigt som hon pladdrar om fukt och porer och lyster så kladdar hon på mig en massa krämer och jag ler och säger åhh vilken skillnad och det ser jättebra ut. Hon avslutar med deras ”storsäljande” mascara. Grace som hon heter har själv helt fantasiska fransar, som faktiskt ser äkta ut. Jag inbillar mig samma resultat, men mina blir bara hopklumpade till spindelben och jag ser bara billig ut, men säger givetvis åhh vad fint…. Jag gick därifrån med 2 produkter. Fatta! Lite spak, men konstigt nog inte helt missnöjd lämnar jag Selfridges och går av någon outgrundlig anledning in på Debenhamns som ligger bredvid. 2 minuter senare är jag i klorna på Michelle från Clarins som säger att jag absolut inte behöver köpa något. Hon bjuder på varm choklad och jag svettas ymnigt i linne, undertröja, tröja, extratröja, duffel, halsduk och eventuellt av den mystiska krämen Grace smetat på mig tidigare. Michelle kladdar inte på mig och är klart mer behaglig än Grace och det är kanske därför som jag lämnar Debehamns med en nattkräm (jag (Michelle) rekommenderar att inte använda dagkräm på natten), men dessutom ett gäng med prover. Varför blir det så här? Kan jag inte gå in i ett varuhus utan att bli skinnad?

Som bonus kan jag idag presentera 1 bild på mitt inte alltför roliga rum, men så här bor jag!!!!!

Död spindel Tisdag 2009-02-03

Sa jag att det betyder otur att döda en spindel eller? Inga katastrofer har ju inträffat idag, men smärre incidenter som förmörkat min dag. I min iver att pigga och piffa upp mitt bleka rum köpte jag lite bilder och häftmassa. Idag upptäckte jag att häftmassan lämnar fettfläckar. Hurra! Små mörka fläckar över hela rummet, som säkert kommer att uppskattas av hyresvärden Hong. Där försvann den depositen??? Jag gnuggade på några och har nu istället för mörka, små fläckar stora, ljusa märken. Efter denna trista upptäckt var det dags för promenad i Clissold Park med Åsa och Scott. Några meter in i parken fick jag vända eftersom min mage var på riktigt dåligt humör (fettfläckarnas fel) och istället lägga mig i fosterställning på min säng där jag ytterligare kunde begrunda fläckarna och hur jag skulle göra mitt rum mysigt och ”hemma” utan häftmassa. Magen repade sig. Sommaren 1996 bodde Karin och jag på andra sidan av Finsbury Park, vid andra ändan av Green Lanes som passerar alldeles utanför. Varför inte göra en utflykt i mörkret och kylan på de isiga och knaggliga trottoarerna i mina genomblöta skor med saltränder på? Lagom till Sainsbury’s slog blodsockerfallet till och världen kändes genast väldigt jobbig. Jag kan inte riktigt tänka och handla rationellt när jag får det, men jag lyckades köpa en banan som förlöste mig och jag tog mig hemåt och var trots allt rätt nöjd. Laga mat är kanske ingen favoritsysselsättning. Laga mat i ett iskallt kök med slö kniv är ännu mindre inspirerande. Att slå sönder sin nya pressbryggare under matlagningen är förfärligt jobbigt. Jag blev verkligen jättedeppig. På nyheterna kunde de glädja med mer snö i slutet av veckan….Varför, varför, varför snöar det när jag är här? Varför förföljs jag av dåligt väder? Fast det ser rätt skojigt ut när folk halkar på isen, hihi (OBS! Ingen som skadade sig).

Theatre of Dreams Tisdag 2009-02-03

Nu har jag inte varit på min fotbollspub Bank of Friendship på länge (1,5 vecka). Det är så fantastiskt mycket trevligare att titta på fotboll på lokal med en halv Guinness jämfört med att sitta hemma i soffan med en kopp kaffe. Enda negativa är att jag inte lika öppet kan visa mina sympatier för Man Utd. Första matchen jag såg var Utd-Chelsea. Londonlag tänkte jag lite nervöst (kan tilläggas att jag bor i Highbury, granne med gamla Arsenal stadium), men majoriteten verkade heja på mitt lag och jag vågade tjoa eller i alla fall knyta näven när vi satte 3-0. Jag förstod senare av min fotbollsguru Alan att det snarare var ett tecken på hat mot Chelsea än kärlek till Man Utd. Tredje matchen var FA-cupmatch mot Tottenham. Hej! Hur är läget undrade killen bakom disken och började hälla upp en Guinness innan jag hann säga något. Den stumme svarte mannen som alltid sitter vid baren sköt över en handskriven lapp: ”you do love your football, not that it matters, but which team do you support?” och jag kände att jag var avslöjad, men dessutom att jag vågade bli mer expressivt arg eller glad. Jag kanske inte ska gå så långt att jag tar på mig Ronaldotröjan, men jag blir nog inte nedslagen om jag hojtar ett JA! när vi gör mål. Det enda lilla negativa med Bank of Friendship är att en av stammisarna, som givetvis har sin givna plats nära TV’n, luktar gammal skunk. Ibland får jag andas i tröjan. Dessutom får han utbrott då han orerar rakt ut mot ingen specifik. För övrigt har det gått bra för Utd sedan jag flyttade hit. Vi leder ligan och både Berbatov och Ronaldo visar framfötterna. Härligt!!! På söndag är det match mot West Ham. Då ska jag nog gå till puben. Bäst jag tar en halv Guinness, verkar vara turölen.

Spindel

Det betyder otur att döda en spindel sägs det, men vad göra när det kryper en liten otäcking i sängen? Hade det varit hemma i Johanneberg hade jag flippat ur och tyckt att det var äckligt och ofräscht. Här känns det förutsägbart och normalt…. Dammkorvar i hörnen och smulor under fötterna. Jaha, vad gör det, jag har ju tofflor. Just nu har jag tyvärr inga lämpliga skor att ha på mig. De minst olämpliga är nämligen genomblöta. Det är ”snökaos” i London. Hahaha. 15 cm snö och stan stannar. Lokaltrafiken totalhavererar, skolor och arbetsplatser stänger och jag blir blöt om fötterna. Är det någon göteborgare som minns snöstormen 1995? Det är vad jag kallar snökaos. Nu skiner solen vackert över de snöbeklädda träden och Annalisa och jag ska gå ut och göra en snögubbe.

Niagarafallen Torsdag 2009-01-29

1989 var jag au-pair i Brighton. Vårt badrum hade heltäckningsmatta och badkar utan dusch. En kran för varmt och en kran för kallt vatten. Svensk som jag är vill jag börja dagen med en uppfriskande dusch. Istället fick jag fylla karet några centimeter och skvätta mig blöt. Till slut köpte jag en duschattrapp, men trycket var ju inte det bästa. Sommaren 1995 hyrde Åsa och jag ett rum av en tant i Camden vars hem var inrett i rosa och fluff. Hon hade en brorson med en elak pitbullterrier som tuggade sönder Åsas tandborste. Dusch hade hon faktiskt. Den sattes igång genom att man drog i ett snöre. Sen kunde temperaturen tyvärr inte regleras. Det fanns två lägen; iskallt och skållhett. Mitt nuvarande badrum har badkar med dusch. Värmeelementet funkar inte. London är ovanligt kallt i vinter (växthuseffekten hallå!!!!!!!!). Trycket i duschen är rena katastrofen. Att duscha är en plåga. Det är svinkallt och det tar århundranden att skölja ur schampot. Jag lider. Tänker jag ändra mina vanor och bli mer osvensk? No way!

Fredag

Nu har jag varit tre veckor i London och fortfarande inget internet. Varfor kranglar britterna till det sa???? Har ar kallt kallt kallt eller sa regnar det pa min ylleduffel sa att den luktar skunk. Det drar fran fonstret i mitt sovrum. Vad gora? Varmvattenflaska forstas. Anvands de i nagra andra lander? Knappast. God natt.

Alive

Nu ar jag i London. Jag lyckades ta mig hit till slut. Fantastiskt. Hittills har jag inte astadkommit sa mycket. Mest hangt med Asa. Min enda utflykt utan henne var till puben i sondags. The Bank of Friendship. United spelade mot Chelsea och den var jag ju tvungen att se. Jag var latt bakfull men kande mig tvungen att kopa nagot. Det blev en halv Guinness som jag sog pa i 1,5 timme. Da festade jag till med en till eftersom jag kande att segern var sakrad. Tyvarr lyckades jag hamna bredvid en ofrasch farbror som luktade skunk och dessutom orerade rakt ut i luften med jamna mellanrum. I halvlek upptackte jag att gylfen var oppen, min alltsa. 3-0 till oss. Vi var dessutom grymt bra!!!! Snart ska jag titta pa tva rum. Jag kan tyvarr inte bo hos Asa forever. I'll be back.

Marie hackar Tesas blogg :-)!