Helgen började ju så bra. Superdyr ale på 3 små rum, supermumsig pasta på restaurang Söder och avslutningsvis ett glas vitt på Heaven 23. Allt i sällskap av allra käraste Skottland. Slog upp mina ljuva blå lördag morgon med en ivrig och förväntansfull känsla i kroppen. Knappt hade jag satt mig tillrätta vid frukostbordet förrän magen började tjura. Jag lufsade tillbaka till sängen och där blev jag liggande. Smärtan accelererade och till slut fanns det ingen återvändo. Vad gör man när det är jobbigt och ledsamt? Jo, man ringer mamma. Eftersom min mamma är en väldigt snäll mamma så kom hon givetvis sin stackars, stackars dotter till undsättning i ett huj. Hon klämde och tryckte och la huvudet på sne och kom fram till (efter konsultation med sonen/brodern) att akuten var enda alternativ. En känsla av overklighet började smyga sig på. Händer detta? Är det verkligen jag som kvider av smärta och ligger i baksätet i mammas bil och håller Skottland hårt i handen? Jag blev parkerad i en korridor på en brits klädd i lakan och papper. Pappret låg snart söndertrasat i små högar runt britsen, lakanet halvt nerkasat på golvet och ovanpå låg en söndrig människa som vred sig i plågor och skrek av smärta. Efter 2,5 timma verkade någon fatta att jag faktiskt inte låtsades och jag fick 2 små piller och några munnar av något trögflytande som smakade skit och björnklister. Nu hade jag inte bara sjukt ont i magen utan jag ville kräkas och dessutom domnade läpparna bort och tungan kändes som om den skulle svälla till en fotboll och täppa till andningsvägarna. Jag ville verkligen inte vara med längre. Jag ville bort, bort, långt bort. Då hände det. Pinan började avta, lugnet infann sig och jag la mig tillrätta under och på några gula sjukhusfiltar. Livslusten återvände. Efter 11 timmar, kl 4.30 på morgonen, kunde jag upprätt lämna Sahlgrenska bakom mig.
