Jag hör inte till kategorin hårig och luden. Jag har tunt (fint!!!!) hår och glesa, smala ögonbryn. Trots detta anser jag det nödvändigt att regelbundet plocka mina bryn på salong. På Holloway Road ligger det mindre fashionabla varuhuset James Selby. I ett hörne av parfymavdelningen står två slitna frisörstolar i brun läderimitation årgång 1970 (???). Där satt jag igår och blev torterad av en indisk kvinna med sytråd (istället för pincett). Hon försökte konversera mig trots sin undermåliga engelska och berättade att hon lämnat sina två barn i Indien, men påpekade också snabbt att de hade det bra med sina släktingar. Det var uppenbart att hon av fattigdom lämnat dem och jag skämdes när jag gnällde över att jag inte fick träffa mina syskonbarn. Vi pratar alltså om mina syskonbarn som bor två timmar med flyg från London, som jag träffade för en vecka sedan och som jag frivilligt lämnat för att "hitta mig själv" efter att ha sagt upp mig från ett välbetalt jobb i det rika landet Sverige.
Sladdar gör mig galen. Jag snubblar på dem, de fastnar alltid och de trasslar ihop sig. Eftersom jag tycker jag hör bättre, men framförallt minimerar risken för hjärnskador (eventuellt inbillat) så använder jag handsfree till min mobil. Den snurrar ihop sig till en liten boll efter fem sekunder i väskan och jag får alltid hålla mobilen 10 cm från ansiktet trots att det var precis det jag ville undvika med just handsfreen. Morr. Bluetooth är inget alternativ. Vem vet hur farligt det är??? När jag fortfarande bodde i Johanneberg orkade jag aldrig installera wireless utan jag bar omkring på min laptop med världens längsta sladd. Den fastnade i allt möjligt och jag hade tur som inte snubblade och slog huvudet i någon bordskant. Att dammsuga hade varit en baggis om inte sladden antingen varit för kort, fastnat i något eller vält ner något. Jag skulle kunna fortsätta i all oändlighet, men nu börjar även jag bli uttråkad av ämnet...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar