Det var första advent igår. För många startskottet på julen och för andra den kristna kyrkans nyårsdag. För mig första dagen på den där cykeln som envisas med att återkomma varje månad och jag kände mig lite extra ledsen och sårbar kanske därför. Adventspsalmerna ligger högt på min psalm-tio-i-topp (strax efter långfredagens smärta och sorg) och jag går därför gärna i kyrkan på 1a advent. Mamma, pappa och jag begav oss ut på Hisingen och snurrade runt ett tag innan vi hittade målet: Lundby nya kyrka. 1a advent ska ju vara en mysig tillställning med tända ljus, varm gemenskap och sång och musik. Den mysiga känslan satte prällen bryskt p för genom att predika om ensamhet bland välbärgade västlänningar i allmänhet och svenskar i synnerhet. Det kändes som han pratade direkt till mig. Sången fastnade i halsen och tårarna brände i ögonen. Att ansluta mig till Guds och kyrkans gemenskap kändes inte som en lockande lösning. Jag var arg när gudstjänsten var slut. Arg och ledsen och kände mig snuvad på att få överösta församlingen med min ljuva stämma. Senare samma dag befann jag mig i mammas kök och bakade lussebullar och drack hemgjord glögg. Jag hade fortfarande en tyck synd om mig-känsla i kroppen och var tyst och tjurig. Då hör jag ett brusande ljud från badrummet. Vi rusar dit och möts av vatten som sprutar som en ilsken fontän från ett rör vid golvet. Pappa vred på alla rattar, men vattnet fortsatte pumpa elakt mot oss och snart var golven på bottenvåningen täckta med vatten. Jag var rädd. Snart stod jag barfota med iskallt vatten upp till knäna och försökte hindra vattnet från att lämna badrummet. I panik ringde jag min bror och kunde bara få fram: Det sprutar vatten liksom därifrån där vattnet kommer. Hjäääälp! En kort stund stod jag på toastolen, grät lite och snörvlade: Det är OTÄCKT. I samband med att min bror kom slöt alla grannar upp och allt blev så härligt. Vad snälla och hjälpsamma folk är. Mölndals kommun borde ta sig i kragen dock. Det tog dem 1,5 timma att masa sig dit för att stänga av vattnet. Ensamhetskänslan var som bortblåst, ersatt av enorm trötthet och tacksamhet för att folk ställer upp för varandra och en insikt att det som inledningsvis skrämmer skiten ur en oftast inte leder till jordens undergång. Lussebullarna? Efter 2 timmars jäsning gräddades de och smakade mums. Bästa lussebullarna ever :-).
