Halvtid

Highbury är verkligen ett trevligt område på alla sätt och vis alla dagar på året. Det finns dock några undantag. Idag var en sådan dag. Highburys stolthet Arsenal spelade nämligen första semi-finalen i Champions League mot mitt lag, Manchester United. Jag stod inför 3 alternativ: 1. Stanna hemma och följa matchen via radio. 2. Trava bort till en pub i Tottenham, som hatar Arsenal mer än något annat lag. 3. Gå till min vanliga pub och låtsas som ingenting. Jag valde alternativ 3. 19.45 satt jag på Bank of Friendship i en plaststol med en Guinness i handen. Bank of Friendship är på intet sätt en pub som lockar hardcore fans, men jag lovar att jag var den enda av besökarna vars hjärta klappade för the Red Devils. I takt med ökad fylla och att slutsignalen närmade sig blev stämningen mer hätsk. Man U satte en balja i 17:e minuten och var klart närmre att öka på ledningen än att släppa in ett mål. Jag blir också frustrerad när mitt lag förlorar men varför skrika din skelögde jävel (Giggs), Granny shagger (Rooney), lägg av med dina löjliga step-overs (Ronaldo), sluta filma (Ronaldo) och annat fånigt? Jag jublade inombords när segern var säkrad och gjorde mina glädjeskutt först när jag lämnat huvudgatan Blackstock Road och alla Arsenalfans på behörigt avstånd. Retur på Emirates nästa tisdag.

Väderberoende

Som de flesta vet som känner mig så är jag helt besatt av mitt utseende (eftersom jag inte har någon personlighet så måste jag jobba lite hårdare på det yttre :-). I utseendet ingår kropp, kläder, hy, smink mm, men jag är lite extra upptagen av mitt hår och min frisyr. Diverse mer eller mindre lyckade frisyrer och färger har passerat revy genom åren. Ett riktigt bottennapp var tidigt 1989 när jag var au-pair i Brighton. Av någon egendomlig anledning valde jag att klippa mig på landet, dvs i metropolen Hyltebruk. Före besöket hade jag en relativt kort råttfärgad frisyr. När jag åter igen steg ut på Hyltes pappersbruksstinkande gator hade jag kort, superkrulligt, rött hår. Visst är det märkligt. Dessutom var jag likblek och extremt spinkig. Det är en gåta att au-pairfamiljen släppte in mig... Jag trodde länge att jag hade rakt hår, men med åldern kom självfallet. Det komplicerade mina morgnar lite extra eftersom jag måste blåsa håret för att det inte ska skeva åt olika håll. Jag bor i ett land där det regnar lite mer än i andra länder och dessutom i en stad som är lite fuktigare och regnigare än det svenska genomsnittet. London är inte direkt känd för sitt torra och varma klimat det heller. När solen skiner beter sig mitt hår nästan som jag vill. När det regnar lever det sitt eget lilla liv. Se själva och ni förstår hur jobbigt jag har det....

Teresa & de 9 hunkarna (i trikåer)

Livet är underbart. Jag, som enda tjej, har precis tillbringat en hel helg med 9 vältränade, fräscha grabbar i ett hus mitt ute på landet. Visst låter det helt fantastiskt. De var där för att springa halvmara i Stratford. Jag var där för att umgås med min bror, som genast intog rollen som den överbeskyddande store-brodern. Försvann jag ur hans synfält ringde han genast på mobilen för att se till att ingen var elak mot mig eller försökte locka mig till dumheter. Som den snälla och timida lilla-syster jag är höll jag en låg profil ända fram till sista kvällen. Då var det nämligen dags för tävling, music quiz. Som den fruktansvärda tävlingsmänniska jag är satsade jag 150% och blev nedlåtande lycklig när jag vann och tårögt skitsur när jag förlorade (hur kunde jag säga Ultravox när det var Duran Duran....). Jag är en otäck människa.....

Idag hade jag en "riktig" sångletion. Jag fick sjunga en sång. Jippie! Heather verkar vara en jättesnäll (inte som Katarina förstås...) och trygg människa. Hon sa snälla saker och jag kände direkt att jag vill gå dit igen. I vanlig ordning var jag "hög" efteråt och världen var rosa och vänlig. Till alla där ute som letar kickar: SJUNG!!!!!!!

Mjau och Voff

Vaknade i morse av att någon promenerade på bröstkorgen och samtidigt vässade klorna på min vit- och rödrutiga pyjamas. Den är inte gjord av materialet pansar utan kisses sylvassa klor borrade även in sig i min ömtåliga hud. Sen puffade hon på mina händer med nosen för att jag skulle klia henne. Trots att jag var halvsovande och aningen sliten efter gårdagens bravader var det riktigt mysigt att bli uppvaktad så tidigt. Hon tröttnade snart, jag somnade om och vaknade istället med ett ryck av ännu en konstig mardröm i genren krig, blod och vapen....

Tre veckor efter den första inte helt lyckade sånglektionen var det idag dags för ett nytt försök. Min sångfröken Anna var lika uppåt och "tokig" som förra gången. Idag blev det färre gug, men desto fler woof och soo. Hon tyckte att det var de ljud jag lyckades bäst med. Hurra.... eller kanske inte. Inte heller denna gång sjöng jag. Jag kan inte riktigt klura ut om jag är bedrövligt usel på tekniken eller om det ska ta en livstid innan man behärskar den. Vad ska en liten flicka göra???? Jag vill ju egentligen bara SJUNGA!!!

London Bridge

Nu är det sent. Klockan är natten och jag har varit en duktig flicka. Jag anser ju mig själv vara ett socialt missfoster, men nu har jag tillbringat kvällen med 3 britter som jag inte känner. Jag vill inte påstå att jag var kvällens asgarv, men jag gick därifrån med hedern i behåll och förhoppningsvis lite vassare på engelska och lite starkare i själen. Yes!!!! Vi var på två hak vid London Bridge alldeles söder om floden. Jag rör på mig :-)

Gårdagens uppvisning mot Porto var inget att jubla över. Mina pojkar är trötta. De är slitna i kroppen och trötta i själen. Jag tror och hoppas att de mår bra av att de inte blir lika uppskrivna efter de 4 senaste mindre imponerande matcherna. Inte många verkar tro att de går vidare till semi i Champions League. Jag tror att de kan :-). Vilka trodde att Chelsea skulle spöa Liverpool med 3-1 på bortaplan? Hade jag inte så helhjärtat stöttat Man U så hade jag jublat över hur det svänger i Premier League just nu. Liverpools formtopp verkar redan vara över. Varför skulle inte då Man U's slamkryparform kunde vända?

Reflektioner en tisdagmorgon

Jag hör inte till kategorin hårig och luden. Jag har tunt (fint!!!!) hår och glesa, smala ögonbryn. Trots detta anser jag det nödvändigt att regelbundet plocka mina bryn på salong. På Holloway Road ligger det mindre fashionabla varuhuset James Selby. I ett hörne av parfymavdelningen står två slitna frisörstolar i brun läderimitation årgång 1970 (???). Där satt jag igår och blev torterad av en indisk kvinna med sytråd (istället för pincett). Hon försökte konversera mig trots sin undermåliga engelska och berättade att hon lämnat sina två barn i Indien, men påpekade också snabbt att de hade det bra med sina släktingar. Det var uppenbart att hon av fattigdom lämnat dem och jag skämdes när jag gnällde över att jag inte fick träffa mina syskonbarn. Vi pratar alltså om mina syskonbarn som bor två timmar med flyg från London, som jag träffade för en vecka sedan och som jag frivilligt lämnat för att "hitta mig själv" efter att ha sagt upp mig från ett välbetalt jobb i det rika landet Sverige.

Sladdar gör mig galen. Jag snubblar på dem, de fastnar alltid och de trasslar ihop sig. Eftersom jag tycker jag hör bättre, men framförallt minimerar risken för hjärnskador (eventuellt inbillat) så använder jag handsfree till min mobil. Den snurrar ihop sig till en liten boll efter fem sekunder i väskan och jag får alltid hålla mobilen 10 cm från ansiktet trots att det var precis det jag ville undvika med just handsfreen. Morr. Bluetooth är inget alternativ. Vem vet hur farligt det är??? När jag fortfarande bodde i Johanneberg orkade jag aldrig installera wireless utan jag bar omkring på min laptop med världens längsta sladd. Den fastnade i allt möjligt och jag hade tur som inte snubblade och slog huvudet i någon bordskant. Att dammsuga hade varit en baggis om inte sladden antingen varit för kort, fastnat i något eller vält ner något. Jag skulle kunna fortsätta i all oändlighet, men nu börjar även jag bli uttråkad av ämnet...

Red Devils & Gunners

Nu tror jag på mirakel. Manchester United var i brygga på hemmaplan. Aston Villa ledde med 2-1 när 9 minuter återstod av matchen. Då tofflar min favoritportugis in bollen och hoppet återvände. 4:e-domaren visar 5 minuters tilläggstid och en liten italiensk 17-åring presenterar sig genom att snurra bort villaförsvaret och kicka in kulan (ursäkta...) bakom målvakten. Jag var som vanligt på Bank of Friendship med en halva Guinness som sällskap. Hela puben kunde höra mitt jubel och se mina segergester. En kille bakom mig garvade och sa "that made the lady happy".

Fotboll handlar inte bara om att vinna. Igår var jag ännu en gång på Emirates med min nya fotbollskompis James. Vädret var helt underbart. Solen strålade och jag fick ha solglasögon som jag gillar så mycket. Min rädsla för kyla hade klätt mig i 4 lager. Jag var snart nere i 1,5. I väskan hade jag halsduk och vantar.... Denna gången satt vi på James vanliga platser, vilket är bland hardcore fansen. Visserligen såg jag bättre förra gången, men nu kom man närmre och upplevelsen blev faktiskt mäktigare. Jag njöt matchen igenom. Fräknarna på näsan frodades och Arsenal spelade propagandafotboll mot ett bedrövligt Manchester City. Det bästa var när jag fick skrika "Du är usel Danmark" när Bendtner brände ett superläge. "Vi" (som svensk alltså) gillar ju inte Danmark... Eventuellt skämdes James för mig, men det gör ingenting. Jag mådde ju bra!!!

Finkläder & Fulkläder

Varför försvinner solen så fort jag försöker sätta mig på altanen? Varför är inte livet perfekt och jag världens lyckligaste människa? Svåra frågor utan svar.....

Efter kräkincidenten i fredags tappade jag suget och lusten, men lyckades trots det släpa mig bort till tunnelbanan och hamnade på Knightsbridge. För de som har en tjock plånbok erbjuds Harvey Nichols och Harrods. Harvey Nichols är smalt, klaustrofobiskt och har dålig luft och lukt. Om det var det eller alla superdyra se men aldriga kunna köpa designerkläder som drev ut mig vet jag inte, men aj vad skönt att istället trava in på luftiga och fräscha HM alldeles intill. Nu kunde jag andas fritt och jag vågade dessutom ta i kläderna.... Jag fortsatte min resa och var snart utanför Victoria & Albert museum. Jag blir sömnig bara av att gå in i vestibulen på museum och orkade därför bara skumma en liten avdelning. Den fokuserade på mode genom åren. Ett årtionde kunde jag med lätthet skilja ut; 80-talet förstås. "Mitt" årtionde. Det härliga 80-talet då jag var tonåring och pubertal och modet katastrofalt. Efter denna ansträngning kurrade magen och eftersom Pret var knökfullt valde jag istället Eat, som är en ganska misslyckad kopia av Pret. Ingen smörgås tilltalade mina kräsna smaklökar och motvilligt valde jag därför mature cheddar cheese med Branston pickle (vad är det med britter och pickle egentligen???). Jag var inställd på att skrapa bort picklen, men istället njöt jag motvilligt av varje tugga och funderade på om jag skulle köpa med en burk hem. Har jag redan transformerats till britt? Vill jag ha steak and kidney pie och gå på dog racing i morgon? Hjälp!!!!

Kvällen tillbringade jag med 1,55 långa Annalisa (jag njuter varje gång jag kan se ner på någon :-)). Vi rullade runt i Stoke Newington och gnällde över hur synd det är om oss och hur missförstådda vi är. På vägen hem fick Annalisa en för henne förnedrande fyllehicka. Jag kunde skratta gott!! Lite trötta efter allt stoj fick vi den lysande idén att gena genom den inhägnade, låsta och becksvarta parken. Hade vi fått en tillsägelse, böter eller fängelse om vi blivit påkomna?

Kisse mjau

Jag är husvakt. Ännu en gång har jag tillgång till en riktig dusch och ett kök som som inte någon annan förpestar med snusk och otäcka dofter. Sängen är enorm. Trots det ligger jag och trycker vid kanten så att jag nästan trillar ner. Varför? Kanske för att ge rum åt lilla, söta, svarta katten Mildred. När jag kom i tisdags stod hon innanför dörren och jamade olyckligt och längtande. Jag kliade henne bakom öronen och pratade lite katt- (läs bäbis-) språk och hon verkade nöjd. I morse jamade hon ynkligt och jag fick den geniala idén att bjuda henne på mjölk. När jag hunnit igenom halva flingskålen hör jag ett bekant ljud under bordet. Ett ljud som som betyder att någon inte kan behålla maten. Stackars lilla, söta kissen tålde inte godiset jag gett henne. De följande 10 minuterna följde jag efter henne när hon kräktes upp mjölken på diverse olika platser i kök och hall. Jag är en USEL kattvakt. Konstigt nog spann hon mellan uppkastningarna så hon kunde ju inte må alltför ruttet. Min frukost smakade inte mums efter det. Mildred hoppade ut genom kattluckan för en stund sedan. Hon är nog på jagt efter en ny kattvakt...

Back in business

Jag blev lovad vår och värme när jag kom hem. Vad fick jag? Jag lämnade ett vårlikt, varmt och blommande London och möttes av ett kalt och iskallt Göteborg när jag klev av planet på Landvetter. Har vi svenskar missuppfattat vad som är vår? Räcker det att snödropparna blommar för att vi ska fyllas av själslig värme och vårkänslor? Förmodligen. Redan nästa dag hade jag klivit in i sverigekostymen och köpt ett par solgalsögon och njöt av solen och det vackra vädret. Samma natt straffades jag för min iver och fåfänga då snön vräkte ner. Jag var givetvis på stan och halkade mig fram till Vasaplatsen där jag skulle ta bussen hem till hotell Fotbollsgatan. Eftersom jag kände mig lite hungrig gick jag in till 7-11. Vad köper vanliga människor när de är hungriga? En macka, pizzaslice eller kanske en korv. Inte jag inte. Efter några glas vin verkade jag tycka att en chokladbrownie parat med en Pucko var bästa valet att stilla hungern med. Sötsliskigt? Gissa!

Min vecka i Sverige kan bara beskrivas som en sann succé. Jag lyckades träffa nästan alla som betyder något för mig och det var roligt och härligt non-stop. Tack alla fina vänner och familj för att ni välkomnade och tog hand om mig.