Jag vill inte

I morse var det väldigt väldigt nära att jag inte gick till jobbet. Jag hade den där obehagliga känslan av att jag aldrig mer kommer att skratta. Livet är skit, det blåser och regnar och dessutom är jag en fet gris. Jag vet att jag inte är tjock, men jag kände mig svullen och äcklig, vilket accentuerades av att jag absolut skulle ha på mig mina tajtaste jeans, som är lite extra trånga i midjan och gör att jag får fettvalkar på ryggen. Urrrrk! Nu är jag ju svensk, lutheran och pliktrogen så jag travade ju till jobbet trots allt. Hela förmiddagen var som ett deppigt töcken. Vändningen kom under lunchen. Varför? Det är så enkelt. Jag träffade en vän, en god vän. Jag fick umgås med någon jag tycker om, tjata lite, gnälla lite och plötsligt kändes allt lite bättre. Jag vill inte påstå att jag gick från jordens ras till fröken åhh vad livet är härligt, men jag hatade inte allt och alla under eftermiddagen. Min kollega visslade på Jag vill bo i en svamp och det kändes helt rätt.

Lön idag. Shoppa. Yes! En top och ett par skor. Jag var ju tvungen att ersätta skorna som gav mig den otäcka, otäcka blåsan på hälen. Gick genom Nordstan eller "femman" som det kallas av vissa och även av mig när det begav sig (vad betyder det?). Jag hängde i femman en sommar. Hihi! Jag och en kompis. Vi satt mest inne på McDonalds och hängde med 2 killar. Den ene killen var rätt söt tror jag. Han var kär i min kompis och hon var kär i honom. Jag var mest med som ett påhäng. Det var lite min roll på den tiden. Jag var kompis med de söta tjejerna. Jaja. Men jag är rätt nöjd med att ha hängt i femman. Det låter lite farligt och busigt. Våra föräldrar visste inte om det. När var det? Jag minns verkligen inte. Jobbigt dåligt minne jag har.