En gång för för länge sedan när jag var yngling började jag titta på filmen The King of Comedy med Robert de Niro i huvudrollen. Efter 5 minuter började jag svettas och må illa. 10 minuter senare stod jag inte ut längre utan lommade in på mitt rum och stängde noggrant dörren bakom mig för att stänga ute ljudet från teven. Vadan denna något överdrivna reaktion? Filmen handlar om en komiker, en ganska så usel ståuppare, och jag stod bara inte ut för att det var så pinsamt när ingen skrattade åt hans torftiga skämt. Än idag brottas jag med mig själv när något är i mina ögon/öron pinsamt eller liksom jobbigt. Jag springer därifrån, håller för öronen, blundar eller stänger av. I veckan började The Voice på TV4. Jag hoppade på andra avsnittet och efter 10 minuter blev det pausknappen. Att bli hånad och nobbad av idoljuryn berör mig konstigt nog inte, men när snälla och medkännande artister (Ola Salo, Magnus Uggla, Carola Häggkvist & Petter) ratar tävlande blir jag illa berörd och lätt tårögd. Jag svalde en extra gång och tryckte på play, plågade mig igenom ytterligare några nummer och sakta men säkert kunde jag slappna av och klumpen i halsen upplöstes. Kanske dags att ge The King of Comedy en ny chans??? För övrigt hade jag valt Ola Salo som coach. Magnus Uggla är nog coolast och Petter verkar så snäll, men jag tror Ola och jag hade blivit ett skönt team. Eller hur :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar