Precis när man börjat vänja sig vid att någon stökar ner, lämnar toalocket uppe och knör i sängen så åker den där någon hem. Någon lämnar mig ensam och övergiven. Någon ligger inte kvar i sängen och snarkar när jag släpar mig till jobbet kalla och mörka morgnar. Någon välkomnar mig inte med ett leende när jag återvänder hem efter en lång seg dag. Någon ger inte längre energi, själ och liv åt mitt hem. Tomheten slog hårt mot mig när jag klev över tröskeln igår kväll. Smutsen och dammet syntes tydligare. Det var som vita fläckar där någons saker legat. Med en duns la jag mig i soffan. Vinden ven och slog i balkongräcket. Whyyyyyyyy?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar